Nu har Språkrådet och Språktidningen kommit ut med årets nyordslista!
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/12/dags-att-embrejsa-arets-nyord
Aftonbladet hänger också på, med ett test. Vet du vad de nya orden betyder?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article18086155.ab
Bildkälla: Jens Magnusson (språktidningen.se)
Lucia var en kristen jungfru från Syrakusa på Sicilien. Hon förföljdes och dödades år 304 men blev senare martyr och helgon. Redan under tidig medeltid blev 13 december en minnesdag för henne.
Luciasången
Nu är det dags att dra på sig den vita långskjortan, sätta små lampor eller en upp- och nedvänd pappersstrut på huvudet och sjunga stora nonsenssången. Hur mycket begriper ni? Luciasången kan behöva en förklaring rad för rad. Vi utgår från den vanligaste varianten, som är en kombination av Sigrid Elmblads text från 1924 och Arvid Roséns något yngre. (Melodin är från 1800-talets Neapel).
”Natten går tunga fjät”: Fjät är ett gammalt ord för steg eller spår, besläktat med fot. Åtminstone sedan 1800-talet hör det hemma endast i fackspråk eller höglitterär stil med undantag för vissa stelnade uttryck som ”ett tuppfjät”.
”runt gård och stuva”: Stuva betyder stuga och var förr en vanlig form, särskilt i sydvästra Sverige. I danskan har g mellan vokaler gått över till v i betydligt fler ord: have, mave,lave.
”Kring jord som sol´n förlät”: Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt ”Gud förlåter inte de sina”.
”skuggorna ruva”: Ruva, i betydelsen vila över, är kanske inte så svårt. Man kan lägga märke till att ruga tidigare var en vanlig variantform. I motsats till stuga har alltså standardspråket här tagit upp v-formen.
”Drömmar med vingesus”: Vingesuset är tvetydigt. Den vanliga formen är vingsus – även om vingesus också förekommer – och ordet har ofta överförd betydelse, ungefär somvingslag: ”man hörde vingesuset av en ny tid”. Men det kan också vara närmast en ornitologisk fackterm, ”en flock brunänder drar förbi med stort vingesus”.
”under oss sia”: Under är inte en lägesbetecknande preposition utan det substantiv som har med underverk att göra. Hela satsens betydelse är alltså att drömmar med vingesus siar om under för oss. Sia under i stället för sia om under är en möjlig men ovanlig konstruktion som också hör till litterär eller religiös stil. Och den aktuella ordföljden kan bara förekomma i vers. I prosa skulle predikatet sia komma som andra satsdel, nu står det först som fjärde, efter subjekt (Drömmar med vingesus), direkt objekt (under) och indirekt objekt (oss).
Luciasången
Nu är det dags att dra på sig den vita långskjortan, sätta små lampor eller en upp- och nedvänd pappersstrut på huvudet och sjunga stora nonsenssången. Hur mycket begriper ni? Luciasången kan behöva en förklaring rad för rad. Vi utgår från den vanligaste varianten, som är en kombination av Sigrid Elmblads text från 1924 och Arvid Roséns något yngre. (Melodin är från 1800-talets Neapel).
”Natten går tunga fjät”: Fjät är ett gammalt ord för steg eller spår, besläktat med fot. Åtminstone sedan 1800-talet hör det hemma endast i fackspråk eller höglitterär stil med undantag för vissa stelnade uttryck som ”ett tuppfjät”.
”runt gård och stuva”: Stuva betyder stuga och var förr en vanlig form, särskilt i sydvästra Sverige. I danskan har g mellan vokaler gått över till v i betydligt fler ord: have, mave,lave.
”Kring jord som sol´n förlät”: Förlåta betyder här överge, lämna. Också den betydelsen är reserverad för högre, särskilt religiös, stil sedan ett par hundra år. Men på 1600-talet sade man förtröstansfullt ”Gud förlåter inte de sina”.
”skuggorna ruva”: Ruva, i betydelsen vila över, är kanske inte så svårt. Man kan lägga märke till att ruga tidigare var en vanlig variantform. I motsats till stuga har alltså standardspråket här tagit upp v-formen.
”Drömmar med vingesus”: Vingesuset är tvetydigt. Den vanliga formen är vingsus – även om vingesus också förekommer – och ordet har ofta överförd betydelse, ungefär somvingslag: ”man hörde vingesuset av en ny tid”. Men det kan också vara närmast en ornitologisk fackterm, ”en flock brunänder drar förbi med stort vingesus”.
”under oss sia”: Under är inte en lägesbetecknande preposition utan det substantiv som har med underverk att göra. Hela satsens betydelse är alltså att drömmar med vingesus siar om under för oss. Sia under i stället för sia om under är en möjlig men ovanlig konstruktion som också hör till litterär eller religiös stil. Och den aktuella ordföljden kan bara förekomma i vers. I prosa skulle predikatet sia komma som andra satsdel, nu står det först som fjärde, efter subjekt (Drömmar med vingesus), direkt objekt (under) och indirekt objekt (oss).
”Tänd dina vita ljus, sankta Lucia”. Äntligen problemfritt. Men det är inte överraskande att svårbegripligheterna födde en helt ny och enklare text på sjuttiotalet då luciafirandet blev dagis kanske viktigaste dag på året. Inför surrande filmkameror och tårögda mormödrar sjöng de allvarliga små femåringarna: ”Ute är mörkt och kallt/ I alla husen/ lyser nu överallt/ de tända ljusen./ Se någon kommer där/ jag vet nog vem det är/ sankta Lucia, sankta Lucia.”
Texten är numera så väletablerad att den ingår i respektabla sångböcker. Den har ändå blivit hånad för sin torftighet. Och visst är det enkel vers. Den äldre varianten, med sin stolliga blandning av religiösa ålderdomligheter och fågelmetaforik (ruva, fjät och vingesus), uppvisar ändå ett spel med vokalkvaliteter av viss poetiskt värde: i de första raderna dominerar de bakre vokalerna u och o, i andra hälften ljusnar det med det främre i som dominerande vokalljud.
De två texterna står nog för olika syn på poesins uppgift. Dagisvarianten tar av vardagsspråkets ordförråd och har naturlig ordföljd; det är lyrik som vill vara enkel och tydlig. Man kan se den som en fyraårsvariant av den så kallade nyenkelhet som Göran Palm, Lars Bäckström (som skrev en dikt om en disktrasa), Sonja Åkesson och andra framträdde med i början av det optimistiska sextiotalet. Vingesusvarianten vill skapa gåtfullhet och poetisk känsla genom dunkla anspelningar på annan poesi och diffust bildspråk, ett slags kombination av romantik och postmodernism.
Kanske bäst att sjunga Staffan stalledräng